Skruva den som föreläsaren

Det kan hända att mitt reella tycke inte framgick genom gårdagens inlägg, att fokuseringen på råttituleringen lät mina behagliga och nästan euforiska känslor för vår föreläsare och handledare gå läsare obemärkt förbi.

Det ska till en början sägas att man som student inom humaniora inte är så bortskämd på socialiserande. Åtminstone inte schemalagt socialiserande där man faktiskt får träffa människor i enlighet med vad som står på ett planerat och, på internet, publicerat schema. Det blir som en extra känsla varje gång man får se någon som är anställd inom sitt ämne, och som en ännu större känsla när man faktiskt får prata med en av dem - en av Dem. För några år sedan sprang jag på David Beckham och utan att vara en fotbollsfantast eller, i ärlighetens namn, ens ha sett killen spela en enda gång ens på TV, var det rätt mäktigt. Av alla platser i världen var jag just den dagen på samma ställe som David Beckham, en fotbollsspelande kille som visst gör lite kalsongreklam då och då och därutöver figurerar i skvallerpress till och från. Det var mäktigt och jag tog kort i den allra mest turistiga och jo, rätt töntiga mån jag kunde (på håll naturligtvis - kalla det respektfullt eller fegt, där det sanningsenligt är det senare). Det är lite samma känsla när man får träffa, prata och kanske till och med lite smått skämta med en föreläsare.

Min föreläsare är en lite äldre man med vitt skägg, vitt hår, glasögon och till en början faktiskt en rätt bitter uppsyn. Han är en sådan som kommer för sent till alla föreläsningar utan att be om ursäkt. Förra fredagen kom han en kvart för sent till vår morgonföreläsning och det första han sade var "äntligen fredag". Han är en sådan som sätter sig bakom katedern och sitter kvar där under hela föreläsningen.

Det här är en man som måste använda Powerpointpresentationer i sina föreläsningar - inte för att göra det han säger tydligare utan för att själv inte tappa tråden och börja prata om vad Oxenstierna hittade på för några år sedan, vad han själv tycker om det nya betygssystemet för gymnasieskolan och annat som inte är ett dugg relevant för kursen.

Den här killen är allt man kan önska sig i föreläsarväg. Han har ett kontor som man knappt kommer in i för att det är klätt med bokhyllor överallt - verkligen överallt. Det är böcker från golvet till taket. Hans skrivbord är fullt med papper och jämte skrivbordet har han fått sätta in ett extra bord som också är fullt med papper. Det enda lite lediga utrymmet i hans kontor finns för hans bärbara MAC. Den får plats jämte hans stationära MAC.

Den här killen uppmuntrar oss att använda Powerpoint till våra seminarieredovisningar, men säger att vi får klara oss själva om vi inte har en "riktig MAC" - det vill säga om vi har en PC.

Den här föreläsaren ger inte sken av att vara en skämtare om man inte känner efter och lyssnar. Om man lyssnar märker man den bästa av humor när han mitt i sitt föredragande om Spaniens demokratiseringsprocess, utan att ändra sitt rätt monotona tonläge, säger att det mycket beror på att Franco hade den goda smaken att avlida. Om man inte lyssnar märker man inte hur han mumlande pratar om hur Libyen var för några år sedan och att han själv inte ger mycket för socialismen, att den nog är rätt förlegad och sedan bara fortsätter prata.

Utan att ge sken av att vara entusiastisk till någonting överhuvudtaget, börjar man ana att fallet är annorlunda när han 30 minuter efter föreläsningens slut fortfarande pratar om frågan man i förbifarten ställt precis innan man skulle lämna salen.

Den här killen delar ut ett flersidigt kunskapsprov till oss och har på sista sidan klistrat in en tecknad elefant och skrivit "Nu är det slut!". En elefant.

Sjukt bra kille. Om jag känner så efter uppsatsarbetet dragit igång ordentligt och min grad av hata-skolan-hata-livet-hata-allt-och-alla-känsla ökat är irrelevant i min nuvarande gemytliga inställning till hela hans existens.